Begravning

I torsdags var Lenas begravning och den blev jättefin. Mycket lila och mycket sång. Och många som kom för att ta farväl. Det var denna dag som man väntat på, för att kunna gå vidare. Fram tills dess stod tiden stilla, dagarna bara gick utan att man egentligen visste vad man gjorde. Men nu när man tagit farväl så är det ju dags att börja få dagarna att gå som vanligt igen. Men det kommer ju aldrig att bli som vanligt. Och som prästen sa, tiden läker inga sår, utan man lär sig att leva med sorgen. Och det är just vad man måste göra, hitta ett sätt att leva med sorgen efter sin syster. Det kommer komma dagar som känns jobbigare än andra, och framförallt nu under det första året. Men då är man glad att man har sin familj, och sin mamma och pappa och sina systrar med familj. Och alla andra släktingar och vänner, alla dom som har samma saknad som en annan. Och bearbeta det gör man väl bäst genom att prata och att gråta.....